Dag två på vägen lämnar vi låglandet bakom oss. Vi har hostat upp för branta berg och rullat nedför andra sidan, hänförts igenom bergspass och frusit om fingrarna. Innan avfärd imorse letade vi frukost. När vi satte oss ned på varsin metallpall i en gränd hade vi gjort den lokala marknaden i Hoa Binh. Där fanns allt det vanlig. Biff, fisk, fågel, frukt och grönsaker, samt något så ovanligt som två griljerade hundar.
Precis efter att jag blivit tjenis med en strävhårig, ljusbrun och fullkomligt underbar liten terrier stötte vi på två snarlika släktingar på slaktarns bord. De små tassarna hade stelnat i steget. Det såg precis ut som att de sov och drömde att de jagade efter en motorcykel.
Snitthastigheten har ökat, trafiken minskat och vyerna blir allt vackrare. Vi har tagit oss ytterligare tolv mil västerut på ungefär 3,5 timmars körning. När vi slog läger på ett hotell utanför Moc Chau nyttjade vi de sista timmarna av dagsljus till att utforska omgivningarna. Trakten är känd för sina mejeriprodukter och ska ha Vietnams bästa te. Vi följde gråa gator en stund, men tog sedan av längs med en liten skogsväg. Framför oss bredde tefälten ut sig likt ett hav av små busk-bollar.
Passande nog stötte vi på en parlamentsfotograf och hans fru som turistade från Hanoi. Vi smet med dem en stund, fotograferade lite och smakade av traktens blad. Kvinnorna som plockade hade höga gummistövlar och flinka fingrar. Hukande under flätade bambuhattar rörde de sig längs de små stigarna. Deras prat lät nästan som sång.
När vi längs vägen blir bjudna på te på macken (som mest är en liten butik med en dunk bensin) och får skåla i små porslinsminiatyrer till koppar med människor som ler och skrattar är vi lyckliga. Vi förstår ibland väldigt lite, men vi kommer långt på teckenspråk och några få vietnamesiska ord. Ibland skämmer vi bort oss med Google Översätt.
Vi har haft hundar jagandes runt hjulen, jagat ned kycklingar i diken, spanat på minigrisar vid vägkanten och väjt för vattenbufflar. Barn cyklar längs med vägarna, vinkar och tjoar. När vägen inte är lerig, full av hål eller alldeles full av lastbilar är det här ett fullkomligt sätt att resa på. Närmare kommer vi inte utan att vandra.
Vad jag skulle klassa som ett perfekt teblad, men som ändå tydligen inte var tillräckligt bra.
Flink teplockerska
Mattis bike vid sidan av tefälten
Väl värt hotellrum. 250 000 dong kan låta mycket, men är inte mer än ca 60 kronor.
Efter första stigningen över bergspasset. Nybruten väg.
Utanför ”macken”. Den lilla behållaren med bensin rymmer inte många liter.
Postat i:Asien, Äventyr, Vietnam
